Strumpor i militärindustri

Militärindustri med aviga och räta

Driftiga entreprenörer i Halland skapade under stormaktstiden en stickindustri som försedde svenska armén med strumpor. När krigen var över tog andra kunder vid, och från 1600-talets stickande går det trådar långt in i vår tids textilindustri och hemslöjd.

För 350 år sedan kom kvinnorna i Höks härad, i dag Laholms kommun, att involveras i en nyetablerad stickindustri. Stormaktstidens krig ställde krav på god utrustning. En soldat marscherade mycket bättre och längre med stickade strumpor, för sydda vadmalsstrumpor gav lättare skoskav. Eftersom garnisoner fanns i Halland, svenskt sedan 1645, och klädesplagg behövdes, så erbjöd sig familjen Durell att etablera ett förlag. (I förlagsystemet tillhandahåller en förläggare råmaterialet, lämnar ut det till en person eller hushåll som mot betalning tillverkar de olika varorna, som förläggaren sedan säljer.) Strumpor till militären började tillverkas i stor skala av allmogehushållen, och distribuerades via Wallens säteri.



Skogen var sedan danskarnas tid skövlad och jordarna magra. Stickning, eller binge som det hette i Halland, blev en ny och lockande inkomstkälla, framför allt för kvinnorna. Inte i något landskap kom stickningen att betyda så mycket för så många under så lång tid som i Halland.

Magnus Nilsson Durelius (1617–1677), adlad Durell, hade växt upp i Norrköping där fadern var köpman och handelsborgmästare. Denne samarbetade med Louis De Geer och Willem de Besche i skeppsvarv och repslageri, men startade själv vantmakeri 1634 för att fylla arméns behov av kläde. Unge Magnus hade Axel Oxenstierna som menat i sin diplomatkarriär när han arbetade med Carel van Cracauw, Nederländernas resident i Köpenhamn.

Husets dotter Brechtgien (1619–1683) var född i Hoorn norr om Amsterdam och blev Magnus hustru 1647, samma år som paret köpte Wallens säteri i Våxtorps socken söder om Laholm. Birgitta, som hennes försvenskade namn löd, räknade släktskap med holländska finansmän och militärer, och ansågs som både driftig och initiativrik, samt medförde ett ansenligt arv.

BIRGITTA ORGANISERADE
För att klara uppdraget att förse armén med strumpor måste stickningskonsten läras ut. Birgittas tjänstefolk instruerades i strumptillverkning. De lärde sedan upp övriga anställda, och systematiskt spreds stickningskonsten runt om i landskapet. Hushåll underställda säteriet kunde, som en del av hyran, leverera stickade strumpor. Birgitta organiserade och drev verksamheten då maken Magnus var på något av sina uppdrag som landshövding eller vicepresident i Göta Hovrätt.

Fårull importerades och delades ut till hushållen av förläggaren. Ullen tvättades, kardades och spanns innan strumpor, vantar och tröjor stickades. Män, kvinnor, barn och gamla samlades till bingegillen där historier berättades, visor sjöngs och man tävlades om vem som stickade snabbast. De färdiga varorna hämtades upp av förläggaren mot överenskommen betalning. Många pigor, drängar, änkor och fattiga kunde genom stickningen skaffa sig egen penninginkomst. Kvinnorna stod ibland för hela familjens inkomst.

CLARA TOG ÖVER
År 1683 fortsatte dottern Magna Birgitta Durell (1653–1709), och därefter dottersonens änka Clara Sabina Lilliehöök (1686–1758), vilken köpte ut makens andra syskon och blev ensamägare. Hon drev verksamheten själv i 20 år, och lade ned mycken möda på att utveckla stickkonsten. I hennes bouppteckning fanns totalt 238 kilo fin ull för kommersiell produktion, vilket räckte till 300 manströjor. Dottern Magdalena Eleonora Meck (1717–1766) fortsatte och 1765 levererades 24 000 par strumpor till svenska armén under de pommerska krigen.

Vid sidan av strumptillverkningen tillverkades tröjor, framför allt till fiskare. Här stickades också tröjor av fin ull i exklusiva mönster, helt särpräglade. Sex kvinnotröjor från trakten finns bevarade på Nordiska Museet. Mot en grön botten framträder ett mönster i rött med lysande småblomskvistar i täta rader – 1600-talets lite stela nejlika som strötts ut över klädesplagget. Liknande motiv på tröjor finns bevarade bland annat i London, och mönstret kan mycket väl härstamma från Holland.


Läs artikeln här